Marika King

Gazets nyårskaramell

2012-01-13T04:02:00.001-08:00

Kom på att jag glömde lägga upp det här: kort intervju på Gazet skriven av Emma på Emmas bokhylla!

Gott nytt!

M-pesa: business när business är som bäst

2011-12-15T23:39:00.000-08:00

Ibland tänker jag att de som gör mest skillnad här nere är telekomkillarna och tjejerna. Det finns sexhundra miljoner mobiltelefoner i Afrika, fler än i Europa och USA tillsammans. Och de påverkar livet för lokalbefolkningen på sätt som ni inte kunnat tänka er.

Exempel: Min barnflicka har två barn som bor i en annan stad. Långt borta. De tillåts inte bo hos sin mamma av pappan, som hellre vill att de växer upp i hans by, hos hans släktingar trots att han själv inte bor där. Till saken hör att barnen egentligen inte bor hos hans släktingar. De bor hos en av hans fruar. (Eller nyumba ndogo kanske, jag vet inte. Nyumba ndog betyder litet hus, dvs älskarinnor).

Kvinnan i huset ger bara barnen mat en gång om dagen. Hennes egna får två. Min barnflicka är förstås förtvivlad, men tack vare en finurlig uppfinning som heter M-pesa så kan hon skicka pengar, via mobiltelefonen, till sitt äldsta barn som, utan styvmammans vetskap, lugnt kan ta sin lillebror i handen och gå ut och köpa kvällsmat.

Så ingenjörer på Ericsson, medarbetare på teleoperatörerna, fan vad ni är bra! Business när business är som bäst. När kommersiella vinstintressen och social utveckling sammanfaller. Och det gör de faktiskt ganska ofta, även om det alltid finns svarta får bland de vita. Och en hejdundrans massa grånyanser däremellan.

Kram på er

Vad ska den heta?

2011-11-23T04:57:00.001-08:00

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?

Det är lite struts över det hela

2011-11-21T23:42:00.001-08:00

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för attföreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig ochflåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejeroch min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtignär man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är allatjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måstevara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jagberättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär sommanagementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbakaoch in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vettesjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde migfriskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågadetro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andramänniskor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjordeatt jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott.Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd överkvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jagblev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det härvar i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt),men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna varbättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa omtidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövdebetyda något. De kunde ju ta dit någon annan.

”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittaderunt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju hablivit bättre?”

Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittadepå varandra.

”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inteså särskilt.”

Folk nickade och för en sekund blev jag alldelesvimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Ochdet gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där maninte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undvikerutmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”,sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är litestruts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsassom att det inte finns.”

Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde juinte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?

Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga,högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor,deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människornaså är det allt jag behöver. Inget mer.

Inget mer.

Kram på er

Bekännelser

2011-11-14T00:01:00.001-08:00

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker...

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

En liten gubbe

2011-11-13T02:18:00.001-08:00

Han står på tre ben, har en kropp som går att öppna och ansikten åt två håll. Köptes i Kenya men kommer från Mali och jag älskar honom. Förbehållslöst. Kolla in honom bara!

Vad gör man när man har skrivuppehåll och väntar på feedback från förläggare?

2011-11-10T21:29:00.001-08:00

Man städar. Eller, man tänker städa men blir hela tiden avbruten av viktigare saker. Som att läsa mejl, eller kolla Fejan. Eller sortera tusentals böcker i Nordic house i Dar es Salaam. Jag har redan gjort det en gång för länge sedan när vi startade upp huset, men sedan behövde hyllorna målas och böckerna blev utslängda och tillbakastoppade i komplett oordning. Stora, små, pocketar, hårda. Svenska, norska, danska, till och med engelska. Aaaargh!

Så det var bara att börja om. Och nu ser det riktigt fint ut. Storleken kommer först, sedan färgen om jag hinner. Ibland tar jag hänsyn till genre och författare men för det mesta inte. Vuxenböckerna för sig, ungdomsböckerna för sig.

Det är nog bäst att jag börjar skriva snart.

Äntligen, ÄNTLIGEN...

2011-11-09T06:33:00.000-08:00

... fick jag träffa en skrivarkollega, en ny bekantskap, en av alla dem jag aldrig träffar annars eftersom jag ju inte bor i Sverige, inte kan springa på mingel och bokmässor och födelsedagsfester och releasepartyn och....

Åh. Det var fantastiskt. Som ett stort megamingel på tre, fast mycket intressantare för vi pratade ju. På riktigt. Om bistånd. Om att skriva och jobba och att leva (och hur får man nu egentligen till det). Och så förstås om publicerings-processen som Helena ska in i.

Helena Thorfinn debuterar i vår med sin roman Innan floden tar oss och jag är jättenyfiken. Helena var som en fontän av tankar, frågor och funderingar - och jag tänker att en sådan energi och en sådan tankeverksamhet måste bli förbaskat intressant på papper. Men jag får ge mig till tåls ett tag till!

Till vänster ovan ser ni mig och Helena. Och så nedanför Minou, världens coolaste norska som driver Femina Hip, en NGO och ett mediaföretag som riktar sig mot ungdomar med bland annat två magasin och ett TV-program. HIV/Aids, jämlikhet och entreprenörskap är några av de saker som står på agendan.

Jag kom dit klockan sju. När jag gick var klockan elva och jag fattade ingenting. Men så kan det gå när man har roligt:)

Kram på er

Som en utblåst ballong...

2011-11-07T05:33:00.000-08:00

... känner jag mig. Kommer nog hålla i ett tag. Hjälper väl inte direkt att yngsta sonen envisas med att vakna klockan fem, men mest är det nog effekten av att ha skrivit klart boken. Märkligt, men medan jag håller på märker jag det knappt: fokuset, koncentrationen, det där... hålla-i-och-inte-släppa. Det är en slags press. Nu är den borta och då kommer tröttheten.

Så nu ska jag tillåta mig vara trött. I alla fall ett par veckor. Sedan kommer jag nog att vara trött på att vara trött:)

Kram på er

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

2011-11-01T03:13:00.000-07:00

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga...

Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag - med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag - och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det - om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan - och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan - och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte "skriva ut" allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton - och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er

Crazy kanga

2011-10-25T07:05:00.000-07:00

Jo. Gått sta och blitt lite knäpp. För lite shopping kanske (och det från en människa som ofta tycker det är ganska tråkigt med shopping). Allt är relativt. Hur som köpte jag några kangas för ett tag sedan (kangas är ett av de lokala tygerna). Sedan gick jag till skräddaren ... och tja. Nu ser jag och sonen ut så här:

I vårt vardagsrum (Sonen med Wii-stickan i högsta hugg)

Kram på er

2 sidor kvar? (eller sånt här räknetjafs kan man också ägna sig åt istället för att göra nåt annat)

2011-10-14T03:13:00.000-07:00

Okej. Enligt beslutet i våras, att jag skulle skriva de 200 sidor som fattades på max 100 dagar, så har jag skrivit 198. Det betyder att jag har två sidor kvar. WHAT? Det stämmer ju inte. Handlingen är inte klar än.

Så jag tittar i excelarket. Jag har har skrivit drygt 111,000 ord. Om den nya boken ska bli lika lång som den första (vilket den absolut inte behöver, men ni vet, bara för att) så har jag 4,000 ord kvar. Pust. Det motsvarar ungefär 16 sidor.

Och enligt den idé jag hade om att delen när Mannen kommit in i bilden skulle uppta 150 sidor, så har jag ... också 16 sidor kvar!

16 sidor alltså.
Det var som fan.

Nervös liten kram på er

Min man rockar!

2011-10-13T06:31:00.000-07:00

Jag bara MÅSTE lägga in några bilder på mannen. Brukar inte prata så mycket om familjen här men alltså är jag stolt eller är jag STOLT? Tim hade den manliga huvudrollen i en musikal som heter Wicked och har tränat sedan i våras. Han rockade. Allvarligt. Han sjöng skitbra, han var trovärdig i rollen och han var så snygg att man höll på att dö (och så att han fick skriva autografer till lovestruck teenagers backstage...) Anyway. Here goes:

With Bok

With the (supposedly) good witch

With the (supposedly) bad witch

With the Wizard of Oz (ja, det är historien om vad som hände innan Dorothy kom in i bilden ...)

Turned into the Scarecrow

Sa jag att jag är stolt?

Kram på er

Att följa sitt hjärta

2011-10-06T00:24:00.000-07:00

Steve Jobs. Jag kan inte säga att jag har något särskilt starkt förhållande till mannen - jag använder vare sig mac eller iphone eller ipad eller ...

Men det spelar ingen roll. När jag ser artikeln om hans död blir jag ändå chockad och emotionell. Steve Jobs. Död? Det går ju inte! Han ska ju finnas där, som en envis entreprenör och den allra envetnaste av techienördar paving the way för alla oss andra som inte har samma patos, inte samma drivkraft, men lika tydligt som en bebis förnimmer lukten av sin mamma känner igen en ledare när vi ser en.

Såg den här videon när han pratar om livet, döden och vikten av att följa sitt hjärta. Jag blev berörd. Den blir nog ni också.

Kram på er

Skrivarlördag...

2011-10-01T01:50:00.000-07:00

... är det idag. Var tvungen att ta en timeout två dagar den här veckan för att jag kände mig sliten och för att jag kände att jag var tvungen att gå tillbaka ett par kapitel och ändra lite. Det händer inte så ofta men ibland händer det. Känslan av att det man planerar att skriva inte känns så spännande och roligt att sätta tänderna i. Då gäller det att backtracka. Var i texten har jag gjort fel val? Var börjar det kännas trist eller förutsägbart?

För som vanligt tror jag den bästa termometern för om en läsare ska tycka att texten är kul är att jag själv tycker att den är rolig att skriva. Förresten ser jag ut så här idag. Galet äggformad på något vis.

Kram på er
M

Vad är det här för ett hus?

2011-09-26T03:18:00.000-07:00

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:

Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart...

Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar... Ska det bli det sista?

Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er

Schysta skrivartjejer

2011-09-19T02:39:00.000-07:00

Ville bara passa på och tipsa om några andra bloggar om ni gillar att läsa om skrivande och läsande och lite allt möjligt:

Skrivarmamma har blivit Pernilla Alm (efter att hon fick fint kontrakt med Printz Publishing). Pernilla kommer ut med romanen Alltid Du under våren och hennes blogg är typ hundra gånger mer poppis än min:)

Simona Ahrnstedt skriver Romance och är underbart rolig.

Sandra Gustafsson har precis kommit ut med sin tredje roman som hon släpper bara på nätet. Gratis! Läs Absorbera här.

Malin Persson Giolitos blogg har legat nere ett tag, men är nu uppe igen. Rolig hon med! Vet inte varför det bara är jag som är så attans seriös och bara skriver om skrivarvåndor och observationer från livet i afrika... Hm. Någon gång ska jag också bli rolig.

M
(Samtliga finns i blogroll längre ner till höger)

När det är dags att lägga av

2011-09-15T05:38:00.000-07:00

Igår kom jag till en ny milstolpe. Det är den näst sista milstolpen innan le grand finale och idag ... tja, idag blir det ingenting. Plottrar idéer på ett papper, men efter ett tag får jag den där mättnadskänslan jag känner igen: den som säger att det är dags att sluta. Att lämna materialet. Att låta det undermedvetna få jobba ifred. Det händer varje idag i skrivandet. I alla fall nästan. Ibland blir jag visserligen avbruten av klockan eller av magen som upptäcker att det är dags för lunch - men lika ofta fylls jag av den där känslan som säger att det är nog nu. Det är dags att lägga av för idag. Jag har provat att pusha igenom den gränsen ett par gånger, men resultatet blir alltid katastrofalt. Dagen efter kommer ingenting alls, förutom en onödig trötthet och en tilltagande förvirring över bokens framtida händelseförlopp. Så därför har jag lärt mig att lyssna. Jag har, som ni vet, haft problem med det förut (läs: utbrändhet):)

Kram på er

Simona Ahrnstedts köksluckor!

2011-09-10T02:57:00.000-07:00

Skrev ett inlägg om kurvor och skrivverktyg och fick en massa respons! Bland annat berättade kollegan Simona Ahrnstedt om hur hennes process ser ut. T ex att hon gör mycket research och har en särskild inspirationspärm för varje bok. Ser döläcker ut!

Men det roligaste var ändå hennes post-itlapppar. De sitter på luckorna i köket och om jag förstått det rätt representerar varje lapp en sak att fixa i omarbetninsgprocessen hon är inne i:

Simona berättar också att hon jobbar kapitelvis och att hon först tänker ut början och slutet innan hon fortsätter med resten av innehållet. Så gör jag också. Och jag gör likadant med alla scener i kapitlet (ett kapitel kan bestå av en-fem scener ungefär). Dessutom jobbar jag mig hela tiden fram till en milstolpe, en extra viktig händelse i historien. En sådan brukar inträffa ungefär var åttonde kapitel. Så man kan säga att jag jobbar med dramatiska enheter på tre nivåer: scen, kapitel och milstolpe.

Däremot brukar Simona hålla sina kapitel ungefär lika långa (ca 2500-4500 ord). Det gör nog inte jag. Det kortaste i nya boken har 43 ord. Det längsta 3252.

Spännande att läsa om hur andra gör! Tack Simona.

Marika

Kurvor och pilar - så här gör jag när jag skriver. Hur gör du?

2011-08-30T03:12:00.000-07:00

När jag är klar med några kapitel får jag sätta mig ner och rita kurvor. Jag älskar att rita kurvor. Kurvorna går upp eller ner beroende på hur stor del av handlingen som handlar om en viss tråd. Och som ni kanske kan se så har handlingen i en särskild tråd (kärlekstråden) precis peakat. Det betyder att en sorts klimax har skett. Och att en ny eller omdefinierad målsättning måste utstakas. Det kanske låter programmatiskt. Det är det inte, det mesta sker intuitivt och det är först efteråt som jag inser att det följer ett visst berättarmönster.

Men det var inte det jag skulle prata om. Det jag skulle prata om var mina kurvor och mitt verktyg för att följa handlingen. Nedanför själva kurvorna skriver jag kapitlets namn och en kort beskrivning av varje scen. Varje scen får en prick. Det är betydligt lättare att hitta en särskild händelse i boken genom att scanna de här beskrivningarna än att bläddra i Word på datorn.

Under scenbeskrivningarna gör jag sedan en stor cirkel där jag försöker sammanfatta själva kontentan av kapitlet. Vad är den största take-awayen liksom? (Och ja, ge mig ett annat ord för take-away så använder jag det). Bra för att få en känsla för övergripande utveckling av storyn.

Under cirkeln ritar jag sedan pilar. Pilarna avser huruvida utvecklingen i välvalda dimensioner går upp eller ner för huvudkaraktären Lisa. Mina dimensioner just nu är 1) Mening karriär/liv, 2) Jobb/projekt, och 3) Kärlek/sex. Och under detta citerar jag sedan sista meningen i kapitlet. Varför då? Jo, för att sista meningen oftas andas undertexten eller känslan i hela kapitlet. Och till sist gör jag anteckningar om det är något särskilt jag måste komma ihåg. Till exempel om jag håller på att bygga upp en gåta, så skriver jag vilka hintar som givits i kapitlet som har med gåtan att göra.

Jaha. Det var mitt verktyg. Riktigt coolt vore det förstås om jag använde det för att planera i förväg, men det är inte sant. Den processen är betydligt mer kaotisk, men jag gillar det här verktyget för att summera upp och ha koll på vad som händer. Hur gör ni? Använder ni också er av liknande metoder?

Nyfiken i en strut:)
Marika

Trådar

2011-08-19T02:17:00.001-07:00

Hjälp. Har så många trådar ute nu i boken att jag undrar om jag kommer kunna väva ihop dem ordentligt. Handlingstrådar, karaktärer, teman... Var och ett är de intressanta och vackra som gröngnistrande träd, men det jag undrar just nu är om man ser skogen? Blir det en helhet, ett mönster, som skapar resonans på ett "helheten-är-större-än-delarna"-sätt, eller blir det mest... tja, en massa delar?

Sånt kan man fundera på när det är helg. Jag har bestämt mig för att inte skriva i helgen. Jag blir mer utvilad. Då går det fortare på måndag. Och jag ligger, för en gångs skull, faktiskt helt okej till:)

Enjoy och kram på er

Jag kan ju egentligen inte det här

2011-08-12T07:28:00.000-07:00

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: "Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här."

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare - lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) - och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu "ska veta hur man gör". Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er

Malte

2011-08-12T02:39:00.000-07:00

Igår hittade jag den här texten från en skrivkurs jag gick en sommar för längesedan. Tyckte den var lite fin:

Jag haR en kåm-pis. Han heter MalTe. Ibland jör vi våflor på min spis. MalTe tyker om grädde. Han äter op den. OcH jordgubarna ocH-så.

Pappa säjer at Malte inTe fins. Jag säjer Pappa MalTe kåmer hit bara när du er på jåbet.

IgÅr rita-de vi med kritoR på gatan. På kvelen pappa spola-de med slanGen. Pappa förstog nog inte at gatan ocH-så vil vara fin.

Kram på er
(och särskilt till dig, Malte, som är en helt annan Malte, men du vet vem du är:)
M

a3-papper ... eller det är nu det viktiga börjar

2011-07-27T02:17:00.000-07:00

Otroligt. Ända sedan jag började med den här boken har jag skrivit mig mot den här milstolpen och nu ... är jag framme. Visst har jag haft andra milstolpar, det måste man ju ha, för mig brukar det bli ungefär var sjunde till tionde kapitel, men nu. Nu har jag nått milstolparnas milstolpe och ... hjälp!

Vad gör jag nu?

Jo, visst har jag tänkt på resten av storyn och visst vet jag vad som ska hända. Men ändå. Det är liksom nu det börjar, det viktigaste.

Pust.

Men jag gör väl det jag alltid brukar göra. Plitar ner idéer på ett a3-papper och sorterar dem i kolumner på ett annat a3-papper. Och sedan är det bara sätta igång igen och försöka låta bli att bry mig om viktigheten av just de här händelseförloppen ...

Har jag sagt att jag älskar a3-papper?

Kram på er

Tillbaka i Tanzania...

2011-07-20T07:01:00.000-07:00

... är jag nu. Galet vad fem veckor går snabbt. Jag måste säga att Sverige visade sig från sin bästa sida och jag njöt av varje sekund. Av färskpotatis och sill, kvällsdopp och ljumma kvällar, av bastubad, Spotify och fotbolls-VM. Jag njöt till och med av Allsång på Skansen. En koncentrerad dos svenskhet, trots det käcka gulliga, sitter inte dumt om man har bott i Tanzania i tre år och börjar längta hem.

För det gör jag nog. Men nu ska jag passa på att njuta av allt det som är bra i Tanzania för till sist kommer vi ju hem och då kommer jag att längta tillbaka till evig sol, sandiga fötter och oväntade möten. Dessutom kommer jag att längta tillbaka hit.

Det här är vårt hus i Tanzania. Det påminner om en korsning mellan en båt, en beach bungalow och ett hus av Gaudi. Vad vi har hört byggdes det av en tysk på trettiotalet och han måste verkligen ha haft en förkänsla för runda former. Det är helt galet. Och helt underbart.

(Det ni ser till vänster är en veranda, helt inkapslad i myggnät. Sånt behövs här.)

Hej på er

(och alla mina varmaste tankar till Norge förstås. May the force be with you.)

Det började med ett munspel...

2011-07-11T12:59:00.000-07:00

... hette mitt första inlägg när jag gästade Norstedts blogg för ett drygt år sedan. Jag har alltid tänkt att det vore kul att ha de där texterna i min egen blogg.

Så här kommer den första.

Det började med ett munspel. Eller ja, egentligen började det med att jag var sjuk. I nästan ett och ett halvt år hade jag varit sjukskriven för utmattningsdepression - och trots att jag börjat arbetsträna var jag fortfarande hur trött som helst. Och när jag kom hem efter mina tre förmiddagar i veckan på Läkare utan gränser var jag helt slut. Att min nya, proffsiga läkare på Serafen hade satt mig på ett strikt sömnschema som innebar att jag inte fick vila på eftermiddagarna gjorde inte saken bättre. Jag var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna.

Jag behövde mer energi, ny energi. Energi som tog bort tröttheten och som gjorde mig piggare, gladare, mer sugen på livet. Och jag kände på mig att ytterligare en förmiddag på det i och för sig supertrevliga kontoret på Högbergsgatan inte skulle vara rätt medicin. Jag behöver något annat, tänkte jag där jag satt och bokförde fakturor. Något lite mer utmanande, fast lustfyllt och kravlöst. Och det var då jag kom på det.

Munspelet.

Ett par månader tidigare hade jag fått ett munspel av min man i julklapp. Det var en fin present, det fanns en instruktionsbok med också, men efter att ha försökt blåsa och samtidigt vicka med tungan på ett slaskigt och rätt äckligt sätt hade jag lagt undan det igen. Men varför inte en kurs, tänkte jag nu. En liten munspelskurs borde väl vara alldeles lagom kravlöst och lustfyllt?

Jag gick in på internet, klickade mig fram till Folkuniversitetets hemsida och började leta mig fram. Efter en liten stund dök det upp en puff för Skrivarakademin i vänsterkolumnen. Jag betraktade puffen några sekunder, tryckte på rubriken och i nästa ögonblick hoppade ett stycke text ut från skärmen som boxarhandskar i en serieteckning, fast med tredubbla lovikkavantar och oändligt mycket värme: Författarskolan. Jag läste texten om och om igen och till slut satt vi ihop i en enda stor omfamning, kursen och jag, och jag tänkte: det här ... det här vill jag verkligen göra. Och så satt jag där, omtumlad och rörd, och förundrades över pirret. Pirret av lust och förväntan och en önskan om att tiden ska gå fortare, fortare, fortare så att det där roliga äntligen får börja. Jag hade glömt hur det kändes.

Två veckor senare började jag på kursen. Och tre månader efter det hade jag bestämt att jag skulle skriva en bok. Det blev Supernova.

Kram på er

Varför säljer en bok?

2011-07-11T03:35:00.000-07:00

Håller på med en intressant diskussion på Facebook just nu angående Inga-Lina Lindqvists recension av Mari Jungstedts nya bok. Man kan väl säga som så, att Inga-Lina sågar den vid fotknölarna - eller ännu längre ner om det är möjligt. Varför säljer en bok? För att det är den nionde i en lång rad - och i den första, andra, tredje finns något som är intressant och spännande?

Vissa har per automatik något emot böcker som säljer bra. Det har inte jag, tvärtom. Jag gillar säljande böcker: ofta har de en bra historia, ett driv i berättandet eller intressanta karaktärer eller miljöer. Men såsom jag känner Inga-Lina har inte hon det heller. Hon är ingen kultursnobb som rynkar på näsan eller ryggar tillbaka om hon stöter på en bra historia.

Kanske är det som en viss Martin säger i diskussionen: att den underhållning som säljer mest är inte den som är 'mest' underhållande för någon, utan 'bredast' underhållande. "Det mest underhållande är det som känns personligt och intressant. Men då blir det ju också så att det en person tycker är personligt blir ointressant för någon annan, och därmed smalt."

Jag har funderat en hel del på det här i förhållande till min egen bok. Jag tyckte den var bred och underhållande, men såhär i efterhand kan jag tänka att så jäkla bred är den ju inte. Inte super-obred heller förstås, men ni fattar. Däremot verkar den vara djupt personlig för många (inte massan, men många) - jag har ju fått mängder av mejl som pratar om hur historien om Lisa berört och satt både tankar och känslor i gungning.

Just nu skriver jag ju på en uppföljare till Supernova och jag har ingen aning om hur smalt eller brett det blir. Jag måste följa Lisa och hennes utveckling dit den bär hän, oavsett bredd eller andra såna tankar. Men det är klart, någon gång ska ju serien om Lisa bli klar. Och då får man väl tänka ett varv till på det här...

Hej så länge

Liten, röd stuga

2011-07-09T01:41:00.000-07:00

Vissa åker till Medelhavet och slår upp datorn med vackraste havsutsikten när de ska skriva. Jag åker till Dalarna och stänger in mig i liten, röd stuga:)

Glad sommar!

Ngorongoro

2011-05-30T05:25:00.000-07:00

Solljuset som bryter sig genom molnen, den öppna savannen. Sjön som lyser vit av saltkristaller, flamingorna som ett rosa pärlband under bergen. Plötsligt kommer de, lejonen, passerar vår bil: fokuserade, målinriktade. De är hungriga, jag kan se deras revben.

De går mot dungen med vildsvin. En framför, smygande, en lite längre bak. Den sista gör en vid cirkel, går runt för att komma från andra hållet. Vildsvinen märker inget, det ser ut att fungera. Men så vänder vinden, ett vildsvin vädrar fara och inom loppet av några sekunder har de sprungit iväg. Lejonen har inte en chans. De är inte särskilt snabba, lejon.

Det visste inte jag.

Kram på er

PS. Jag har en grym video på när lejonen passerar bilen, men den kunde jag inte ladda upp. För dåligt bredband. Så ni får tänka er istället. (Det är därför jag inte har bilder närmare ifrån!) DS.

PS 2. Det blir så konstiga formateringar i blogger nuförtiden. Ber om ursäkt om konstiga mellanrum mellan stycken osv. Försöker fixa men går inte!

Snygg-Luke

2011-05-25T07:09:00.001-07:00

Ibland smyger de sig in, psykopaterna. Oftast sker det när det handlar om män och potentiella flirtar. Det är som om min fantasi går igång på de där snubbarna som är lite för självsäkra, för arroganta, för knäppa. Så också igår. Snygg-Luke dök upp i handlingen och var inte bara snygg, han var dessutom oerhört självmedveten. Så då gick det som det brukar gå. Det tog stopp. För vart ska handlingen liksom ta vägen med en sån knäpping i följtåg? Jag fick börja om. Introducera en ny Snygg-Luke. Den här är också medveten, men inte lika medveten - också självsäker, men inte lika självsäker. Den här Snygg-Luke kan jag tycka om. Och handlingen går framåt.... Pust!

Hej på er

Regn!

2011-05-24T06:57:00.000-07:00

Regnigt i Dar es Salaam idag. Här en av de handikappade killarna som brukar stå och be om pengar vid trafiklysen korsningen Ali Hassan och Hailie Selassie (han har ett halvt ben, syns inte på bilden). Lite blöt, minst sagt.

Hejhopp

Favorit-duka

2011-05-22T04:31:00.000-07:00

Här är en bild jag tog av min favorit-"duka" i Dar es Salaam. Duka betyder affär och den här ligger på en bakgata till Kimweri avenue, på en liten plätt tvärsöver en kanal för regnvatten. Både affär och bro för att komma dit är så underbart skrangliga.

Hej på er

Det finns hopp...

2011-05-12T05:37:00.000-07:00

... om livet. Så känns det idag: första skrivdagen på en himla massa dagar som jag ägnat åt tillfriskning efter den värsta bronkiten ever. Jag tror knappt det är sant. Ska fira lite lagom med att gå på budgetmöte för Nordiska skolan i Dar es Salaam:)

Något gott har i alla fall skröpeltiden fört med sig. Jag har fått en BETYDLIGT ökad förståelse för gamla människor som pratar om sjukdomar jämt och ständigt. När man mår riktigt kass har man för sjutton inget annat att prata om. Därför har jag varit tyst.

Men nu är jag tillbaka.

Kram på er

Intervju i Gazet

2011-03-31T01:02:00.000-07:00

Emma som var här och åt bearnaisesås har skrivit en intervju i Gazet! Den handlar om att skriva och bo i Tanzania, och ni kan hitta den här. Annars är Tanzania så varmt att vi håller på att gå åt, alla längtar efter regn och efterföljande svalka. Dessutom är det uppbrytningstider; många expats gör sig redo att flytta till nästa postering och nästa land, medan alla vi som blir kvar känner oss förvirrade och funderar på vilka våra nya kompisar ska bli... Som tur var är det inte många av mina kompisar som försvinner. I alla fall inte just nu. Pust.

Snor och en halv sol

2011-02-14T22:31:00.000-08:00

Det frodas i Dar es Salaam. Grodyngel, gräs, virus och bakterier. I trettigradig värme och nästan hundraprocentig luftfuktighet växer det mesta. Min influensa är inne på tredje veckan och jag vill SKRIKA av frustration. Fast det hjälper förstås inte. Det enda som hjälper är ACCEPTANS (bläh!) och att vila. Och kanske tänka en positiv tanke eller två.

Okej, det finns en bra grej med att vara sjuk. Man hinner läsa mycket. Den senaste veckan har jag klämt tre böcker och en av dem var Half of a Yellow Sun av .... Goodness. Namnet är komplicerat, Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria.

Jag har inte varit i Nigeria, men jag har varit i Ghana. Och ändå är det inte därför jag älskar boken. Den är bara så välskriven. Älskar språket och karaktärerna och så lär jag mig något om inbördeskriget på sextiotalet på köpet. Döimponerad är jag. Och så ung är hon! Vissa är genier, så är det bara (hej på dig Jonas Hassen Khemiri).

Annars brukar jag inte skriva så mycket om andras böcker, framförallt inte de mindre positiva sakerna. De finns ju alltid förstås - och jag har själv inget emot att få reda på dem - men ... jag vet inte. Kanske är det min totala respekt för någon som överhuvudtaget får ihop en bok som gör att jag avstår. Det är nämligen en bragd. Men det visste ni förstås redan.

När jag är sjuk kan jag inte skriva. Planera story, visst, men att gestalta? Nej. Det kräver en sån energi och fokus att om jag inte är pigg och klar i skallen så går det inte. Orden kommer inte, jag ser inte scenerna framför mig. Det känns som om jag har bomull i huvudet. Eller snor. Tålamod ska då utövas. Men vad gör man om man, som jag, begåvats med en väldigt liten dos tålamod i sitt genetiska startfält?

Skriker ut sin frustration, kanske. Och låtsas ACCEPTANS:)

Kram på er

Vatten

2010-12-07T05:34:00.001-08:00

Ibland är Tanzania ... tja. Tanzania. Det är vattenransoneringar och elransoneringar på löpande band, ibland flera gånger om dagen. I helgen hade vi så lite vatten att vi fick duscha genom att bada i poolen.

Fast då ska man ändå betänka att vi har en pool. Det har inte barnen runt hörnet. Häromdagen kom de in för att leka och hamnade till sist på baksidan, där de i vanliga fall inte brukar vara. Av någon anledning satte min man på duschen bredvid poolen, kanske för att tvätta något (jag var inte med). Försiktigt frågade ett av barnen: "Samahani baba, naomba kuoga?" och när Tim nickade klädde de av sig snabbare än han hann sätta på duschen. Allihop. Och sedan stod de där, ett efter ett, och njöt av de ljumma strålarna som sköljde deras kroppar.

De har inte rinnande vatten hemma, än mindre än dusch. Det är det lätt att glömma bort ibland.

Kram på er

Emmas bokhylla

2010-11-26T00:56:00.000-08:00

Jättetrevliga Emma var här och åt biff och bearnaisesås och gjorde en intervju. Den går att läsa här!

Hej så länge

Baiskeli boy blir gravid

2010-11-17T04:15:00.000-08:00

Vi har en kille som jobbar hos oss på söndagar. Jamali heter han. Han är stand-in för vår vanliga dagvakt/trädgårdsmästare/ poolskötare och bor i vanliga fall tvärsöver gatan där han sköter om ett obebott hus med tillhörande tomt. När han inte gör det reparerar han cyklar. Innan han hette Jamali hette han Baiskeli boy. (Baiskeli betyder cykel på swahili).

Jamali har en tjej. Hon blev gravid. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Jamali såg på mig med bekymrade ögonbryn.

"Ja, alltså så att hon kan gå till doktorn."

Jamali såg fortfarande lika förbryllad ut.

"Du vet, att föda barn kan vara farligt", sa jag på min begränsade swahili. "Hon måste till en doktor och ta prover och sånt. Vart ska hon föda?"

Jamali nickade mot huset tvärsöver gatan. "Hemma", sa han och log.

"Nej, det ska hon inte", sa jag och log tillbaka. "Hon ska föda på sjukhus. Jag kan betala."

Jag väntade i någon sekund, men Jamali sa inget. Han såg bara obekväm ut och jag tänkte shit, nu har jag förolämpat honom. Hans stolthet eller hans förmåga att ta hand om de sina.

"Vi gör så här", sa jag och hoppades att jag inte hade trampat alltför mycket i klaveret. "Fråga henne vad hon vill. Vilket sjukhus hon vill föda på, och så kom tillbaka till mig."

Jamali nickade och lommade iväg. Det gick några dagar, men jag hörde inget. Så nästa gång jag såg honom gav jag honom 50,000 (ca 300 spänn) och sa åt honom att ta sin kvinna till doktorn. Jamali tog emot pengarna, men såg om möjligt ännu mer obekväm ut. Jag berättade alltihop för min barnflicka, Hadidja.

"Men varför blir han inte glad, Hadidja?" frågade jag frustrerat.

Hadidja skrattade. "Åh mama, han blir glad. Men han vet inte vad han ska göra med pengarna."

Nu var det min tur att se förbryllad ut.

"Han vet inte varför man behöver en doktor när man är gravid. Jag vet. Jag har fött fem barn. Men Jamali ... i hans by är det säkert ingen som går till doktorn."

Jag skakade på huvudet. Jag förstod ändå inte. Det var inte förrän några dagar senare, när jag läste i en rapport att åttio procent av alla tanzanier aldrig går till doktorn i hela sitt liv, som det började gå upp för mig. Åttio procent. I HELA SITT LIV! Det är en helt gigantisk siffra.

Och jag som tyckte att jag hade ansträngt mig, försökt förenkla så att han skulle förstå. Och ändå, ÄNDÅ, låg där i bakgrunden mitt antagande om att vi hade samma referensramar. Är man gravid går man till doktorn. Man kan dö av att föda.

Jamali hade ingen aning. Han har aldrig varit hos doktorn.

Mitt leende hann före

2010-10-04T23:25:00.000-07:00

Nu är jag hemma igen. Hemma i Afrika. Jag säger det igen, smakar på det ... Hemma i Afrika.

Jo:)

När jag skulle åka hem till Sverige för bokmässan och allt annat (ja, Sverige är också ett hem), så fanns det runt åttio flyktingar på mitt flyg. De var tunna och hade lånade kläder. De visste inte hur man hittade sin plats i flygplanet. De kom från Somalia.

Några såg trötta ut, andra rädda. Några glada, kanske till och med förväntansfulla. Åh herregud, tänkte jag när vi landade på Arlanda. SD har precis kommit in i riksdagen. Vilket mottagande ska de få i Sverige? I nästa sekund log jag välkomnande mot så många av dem jag bara kunde, och fortsatte så ända tills vi skiljdes åt vid passkontrollen och vad jag antog skulle bli flera timmars pappersexercis. Kanske hann jag inte med alla åttio. Men för närmare sjuttio så hann mitt leende i alla fall före.

Alltid något.

Hej så länge

Bokmässelördag: möten, möten och åter möten!

2010-09-26T09:27:00.000-07:00

Oj. Nu är jag hemma. Vilken virvelvind!

Hann nästan inte gå på själva mässan igår. Dagen var full av möten, osannolika möten, underbara och inspirerande. Maria Hamrefors, VD på KF Media var varm, kompetent och förtroendeingivande. Hon berättade att hon brukar ge min bok till unga tjejer i karriären, min och Alexander Perskis bok om prestationsprinsessor. Klart man blir glad. Men gladast blev jag för att jag tror att Maria, i en tid med stora utmaningar, är på väg att leda gruppen åt rätt håll. Och för att det var så kul att prata business! Jag är ju en gammal businesstjej, så allt det här med böcker och bokmässan är nytt territorium för mig. Härligt att landa i båda ett tag...

Sedan träffade jag bästa kompisen från lågstadiet som jag inte träffat på femton år och en favvokusin jag inte sett på lika länge. Facebook ändrar beteenden. Och inte bara Facebook utan Twitter, mejlinglistor och alla möjliga nätverk. Det är fascinerade. Dels för att man får möjlighet att återse en massa gamla bekanta, dels för att man lär känna folk på ett nytt sätt: först på nätet, sedan IRL. På bokmässan träffade jag flera människor jag liksom redan "kände" trots att vi aldrig träffats. Strange. Men härligt.

På förlagsfesten på kvällen hade jag bespetsat mig att få kolla in Johannes Anyurus viftande händer och fråga om han bott i Borrrlänge (för det har huvudpersonen i hans nya bok gjort), men han dök aldrig upp. Det blev kul ändå. Jag fick hälsa på Erica Jong; äntligen säga tack till Denise Rudberg för att hon blurbade så fint på min pocket; och bubbelbabbla med Maria Sveland, Erik Helmerson och allra finaste Augustin Erba. Och senare, på Park, fullkomligt energibombarderades jag av Jessika Gedin och Johanna Koljonen. Lovely ladies. Småtimmarsnacket med mysputtriga David Batra blev en fin avslutning.

Så kul har jag haft det. Tack bokmässan.

Hej så länge

Jag finns, och jag har ett namn

2010-09-25T01:31:00.001-07:00

Tja. Lite bakis är man ju. För första gången på typ fyra år. Fredagskvällen inleddes med fyrtioårsfirande av bästa och finaste kompisen U på La Cucina Italiana, en krog med god mat och mycket humor visade det sig. Menyn bestod av tre sidor. Den första sa ungefär hej och välkommen till mitt kök från Neapel, den andra sa välj mellan piccolo och grande, och den tredje sa förresten om du är gravid eller barn så har jag tyvärr ingen läsk för det tycker jag är äckligt.

Underbart.

Galet mätta stapplade vi vidare till Park där vi minglade in i bl a Viggo Cavling, journalisten Therese Uddenfeldt och Kajsa Ingemarsson som jag aldrig träffat förut men var en hyvens trevlig kvinna.

Annars var det ju inte det jag hade tänkt berätta från gårdagens bokmässa. Det jag hade tänkt berätta var att jag blev glad av att gå på seminarier om Afrika. Det fick mig att känna mig lite mer hemma. Och den känslan både förvånade mig och gjorde mig rörd. Så när Henning Mankell och Mia Couto pratade om gatubarnen i Maputo så höll jag förstås på att börja gråta. Mankell pratade om analfabetism och vikten av att utrota den. Han berättade att han hade frågat "sina" gatubarn i kvarteret där han bodde vad de ville mest av allt i hela världen. Han hade förväntat sig svar som mat, en mamma, ett hem, pengar, en TV, vad som helst. Istället svarade de: ett id-kort. Där de kan läsa sina namn. Jag finns, och här är mitt namn.

Annars kan jag berätta att Johannes Anuyuru är fantastisk. Vilken utstrålning. Vilken berättare. Måste genast skaffa hans roman.

Kram så länge

PS. Sorry att jag inte har några bilder. Glömde kameran och rätta grejerna till telefonen....

Snabbrapport från bokmässan: afrika, mingel och fulla författare

2010-09-24T00:44:00.000-07:00

Så är jag här igen! Första gången var för två år sedan då jag lycklig och yr i hatten sprang runt på seminarier och bokmingel med nyfrälst blick och kompisannika i släptåg. Förra året, när min egen bok kom ut och jag förstås skulle ha varit här, var jag gravid och tjock i Afrika och kunde inte. Så kan det gå.

Några seminarier hann vi med. Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg var coola tanter som inte fick fritt spelrum av moderator Stewe Claeson. Ytterligare ett kapitel i boken Gubbe tar plats. Några mingel hann vi med. Aftonbladet, SR, Ordfront... Norstedts hade inget mingel i år. De hade flyttat sitt till Kulturrådet:)

Roligast hittills: alla Afrikaböcker på svenska, att Helena von Zweigbergk gillar Supernova jättemycket. Och så förstås Augustin Erbas och Erik Helmersons svitfest på Park där vi bl a stötte på Maria Sveland, Mian Lodalen, Unni Drougge, två bokhoror, Daniel Sjölin, Daniel Åberg, Olle Svalander, två skrivcoacher (Ann Ljungberg och Johanna Wistrand), och debutanterna Simona Ahrnstedt och Sölve Dahlgren.

Allra roligast är förstås att jag får vara här med allra bästa U.

Puss så länge

Tankar och hummus på Doha flygplats

2010-09-20T11:52:00.000-07:00

Jag sitter i loungen på Doha flygplats och kollar email och äter hummus. Älskar snabbt internet, älskar god hummus. Älskar inte att jag ska vänta här till klockan halv två inatt. Dessutom längtar jag efter min bebis.

Förra gången jag åkte till Sverige själv - utan barn - så njöt jag av varje sekund, av varje tickande minut av egenbeslutad tid. Men den här gången ... Jag längtar rent FYSISKT efter honom. Efter att få stoppa näsan i hans hår, efter att få klämma på hans bebisfeta ben. Kanske är det för tidigt. För mig alltså, inte för honom.

Nåväl. Här sitter jag nu. Och visst ska det bli kul med bokmässa och grejer. Ska tänka på det. Och på alla räkor jag ska äta i Göteborg, fy sjutton vad gott.

Hej så länge

Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Apropå RUT alltså.

2010-09-02T11:41:00.000-07:00

Fasiken vad tiden går. Tänker ofta att jag borde skriva något men har fortfarande någon idé om att det måste vara så himla INTRESSANT, det jag skriver här. Prestationsångest alltså. Tillbaka till GÅ.

Hej och hå.

Annars har jag sett på Fejan och lite andra ställen att det pratas om RUT därhemma. Och en film där svenskar anställer lettiska kvinnor som städhjälp och att kvinnorna därför tvingas lämna sina barn. Jag borde förstås se filmen innan jag uttalar mig. Men vi är bara så skyddade i Sverige. Här i Tanzania händer det ofta att både mammor och pappor lämnar sina barn för att jobba på annan ort eller i ett annat land. Därför att alternativet är sämre. Alternativet att dina barn inte får mat för dan, inte längre kan gå i skolan, inte får några vaccin.

Det är klart att det är sorgligt. Men vad är bättre: att förtvivlas över situationen eller att hjälpa till? Och hur hjälper man till? Kanske genom att vara en av dem som faktiskt anställer, kanske genom att vara lite schyst och betala högre lön än vad man egentligen skulle behöva? Kanske genom att skicka presenter till kvinnans barn?

För genom att inte släppa in de fattiga i sitt hem räddar man ingen, förutom sig själv och sin egen känsla av skuld. Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Så då delar jag inte med mig av mina pengar för att du ska skura mina golv.

Men som sagt, jag har ju inte sett filmen.

Ha det gott

PS. För övrigt undrar jag varför det inte gjorts någon film om ROT och männen som är tvungna att lämna sina barn. DS.

I'm back!

2010-07-12T11:54:00.000-07:00

Ja, nu är jag där igen. Där tiden fram till två försvinner in i ett fantasiland, där Lisa gör si eller så, tänker såhär eller förresten inte alls, och där orden, dessa ord, skapar bilder, känslor, tankar. Ibland minnen.

Det är underbart att vara tillbaka.

Kram på er

PS. Läste igenom de sista tio kapitlen jag skrev före barnledigheten. Får jag säga att jag banne mig var STOLT över mig själv?

När perspektiven ändras...

2010-06-16T06:04:00.000-07:00

Det jag ska berätta nu är pinsamt. Eller nåt. Det är svårt att särskilja alla dubbla, trippla, komplexa känslor som ligger och skaver inuti när man bor här. Men here it goes:

Runt hörnet där vi bor ligger en liten by med fyra, fem små betonghus inklämda på en landbit mellan några större, finare hus. I de här små husen bor ca 15 barn med sina familjer. De är fattiga, men oftast glada, åtminstone utåt.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan så brukar Sixten, min treåring, gå dit och leka tillsammans med vår tanzanianska barnflicka. I början inte så ofta, men ju äldre han blev, desto oftare ville han gå dit och spela fotboll eller sjunga ramsor på swahili. (Jo, lite stolt är man ju:)

Jag brukar följa med ibland. Det är en intensiv upplevelse, dels att hantera och försöka förstå alla barnen, men framförallt att hantera alla känslor som uppstår när man möter riktig fattigdom typ femtio meter därifrån man bor.

En dag hade vi varit där och lekt i nästan en timme, när jag sa att det var dags att gå hem. Barnen följde som vanligt med oss längs den nedsmutsade floden och över vägen fram till vår port. Halvvägs dit tog en femårig flicka min hand och frågade om de fick komma in på vår gård och leka lite. Trött, svettig och känslomässigt utmattad svarade jag genast: "Inte idag. En annan dag."

Men i nästa sekund slog det mig. Jag har varit på deras gård. I nästan en timme. Sixten är på deras gård flera gånger i veckan. Varför skulle jag vara välkommen på deras gård och de inte på min?

Och så tänkte jag på en artikel jag läste för längesen om män och vad de tar för givet gentemot kvinnor. Det handlade inte bara om det, utan också om etnicitet och klass. Jag kommer ihåg den såväl, inte exakt innehållet, men just att de som har fördelarna på sin sida är så omedvetna om att fördelarna existerar.

Och nu var jag en sån. Med fördel. Som tog för givet.

Fy fan vad jag skämdes. Behöver jag säga att jag släppte in barnen? De kom in och lekte i tjugo minuter och sedan gick de hem, glada för att ha fått bolla med en trekvartspumpad basketboll, åka nerför en långsam rutschkana och trampa på en alldeles för liten trehjuling.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Här några av kidsen, med mig och Sigge i bakgrunden. Det som pågår är fördelning av en korg med päron som vi hade med oss. Bilden ovanför är vid samma tillfälle. Visst är den fantastisk?

Foto: Carl Hamilton.

Mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson

2010-05-11T11:12:00.001-07:00

Jag fick en ny bokhylla häromdagen. Den är gjord av mörkt trä och sitter fastmonterad i en liten alkov i hallen i vårt hus i Dar es Salaam, Tanzania. I två år har jag väntat på denna bokhylla. Det är lite svårt att förklara varför det har tagit två år att få till de här efterlängtade träbitarna, men ... tja. Det är Afrika. Det kom så mycket emellan. Elen dog, poolpumpen exploderade och vattenrören (under jord) gick sönder inte mindre än tre gånger på två år. Samtidigt läckte toaletterna fem gånger, hela poolen behövde bytas ut och tre köksluckor rasade ner från sina gångjärn ungefär en gång i månaden.

För att inte tala om varmvattenberedaren.

Men åter till bokhyllan. Jag fyllde den med böcker igår. Min bok hamnade mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson. (Ja, jag sorterar böcker först efter storlek och sedan efter färg. Finns säkert någon personlighetsstörningsdiagnos för såna som mig).

Jag tyckte i alla fall att det kändes bra. Så vill jag skriva. Kanske i nästa bokprojekt (efter Lisa).

Kram på er

Snuvad på konfekten?

2010-03-10T22:24:00.001-08:00

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan "utmana männen" och "pallar med" att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och "pallar med" för att hon verkligen vill - inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag "pallade med" för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste "palla" (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde "palla" - för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.

Förlåt!

2010-02-24T21:18:00.000-08:00

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

"Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse."

Eller det här:

"En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig."

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika

Tandvärk i Tanzania

2010-02-18T22:46:00.000-08:00

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga "jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar"-blicken, eller 2) "få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!"

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. "Shida kubwa mama", sa han.

"Aj då", sa jag. "Tandvärk?"

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa "Aow, aow" och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. "De bytte medicin", sa han och visade mig nya pillerkartor.

"Men gjorde de inget åt själva tanden?" sa jag.

"Jodå", sa han och log. "De sa åt mig att byta tandkräm."

"Tandkräm?"

"Ja, från Whitedent till Colgate."

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

... och jag gillar Pocketshop!

2010-02-03T08:45:00.001-08:00

Personalen på Pocketshop gillar Supernova...

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma...

Hej så länge!

What's good enough for the universe...

2010-01-31T07:33:00.000-08:00

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: "Auuoommm ... auuoommm ... auuoommm ..."

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

"Sjunger du ... Om?" mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

"Mm."

"Men hur kom du på det?"

"Jag vet inte", sa han. "Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son."

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what's good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er

Det började med ett munspel...

2009-12-14T00:21:00.000-08:00

... är titeln på mitt första inlägg på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar den här veckan. Det handlar om hur jag började skriva. Har nämligen upptäckt att många är nyfikna på det.

Hej så länge
Marika

Lillebror

2009-12-06T12:09:00.000-08:00

Nu är det bara tre veckor kvar tills lillkillen i magen beräknas komma. Och jag tänker: är det verkligen möjligt? Inte det faktum att det bor en varelse inuti mig som nån himla utomjording - det går nog aldrig att förstå - utan mer om det verkligen är möjligt att jag kommer att älska mitt andra barn lika mycket som jag älskar mitt första?

Många människor har barn. Många människor har flera barn. Jag är rätt säker på att de älskar dem alla. Jag är dessutom rätt säker på att jag också kommer att göra det, men just nu är det nästan obegripligt att fatta.

Nästnästa vecka ska jag gästblogga på Norstedts blogg. Efter det kan man vinna ett paket med tre pocketar, varav min är en. Jag länkar.

Hej så länge.

Supernova i pocket - och lite annat

2009-11-22T12:31:00.000-08:00

Hjälp, vad tiden går. Nu har jag varit i Sverige i tre veckor och inte hunnit skriva mer än högst en dag. Först var det den tillfälligt hyrda lägenheten för vår tre månader långa Sverigevistelse som skulle göras i ordning. Sedan var det Stockholmstripp för intervju med Anna Björkman för Family Living (jo, jag lovar. Ni kommer att fatta när ni ser bilderna - vårt hus är helt underbart spejsat.) Och den här veckan ska jag till Stockholm igen för att hålla föredrag för Handelskammarens nätverk för unga kvinnor i karriären.

Det ska bli skitkul. Men föredrag måste naturligtvis förberedas. Just nu har jag två A4-sidor med röd, mikroskopisk text och teckningar för att få någon ordning i det hela. Lite för långt, förstås, men så har jag ju inte filat på det än. Och vem vet, kanske glider det iväg åt något särskilt håll beroende på vilka som är där. Sånt är ju alltid härligt.

Inte så mycket att rapportera med andra ord. Träffar förlaget nästa vecka och går igenom lite grejer inför pocketsläpp. För i december/januari kommer Supernova i pocket! Omslaget ser lite annorlunda ut. Mer "pocketaktigt" kanske? (Tror det betyder mer direkt, köpbeslut vad gäller pocket fattas ju så oerhört snabbt.) Tja, vad tycker ni?

Doreen Mashika

2009-10-27T11:34:00.000-07:00

Okej, det här har inte så mycket att göra med varken att skriva eller att leva i Afrika - men kolla in den här väskan!

Eller jo. Visst finns en afrikansk koppling. Tyget som använts kallas kitenge och väskan är gjord av en tanzaniansk designer som heter Doreen Mashika. Hon öppnar snart i både Kapstaden och New York och sen kommer inte jag ha råd att köpa hennes ursnygga väskor och skor.

Annars har jag varit tvungen att ta en paus från skrivandet. Planering och packning inför hemresa i tre månader - och så en fotografering för Family Living mitt i alltihopa. (Vi bor ju i ett sånt galet hus här nere).

Men snart tillbaka i skrivandet. Längtar lite.

En vecka, en sida?

2009-10-12T03:27:00.000-07:00

Okej. Jag behöver ett sätt att påminna mig om att arbetet går framåt när jag skriver. Det är därför jag har en excelfil där jag fyller i antal sidor och antal ord varje gång jag har avslutat ett kapitel. Det funkar skitbra – så länge det inte går för lång tid mellan kapitlen.

Som nu. Jag har hållit på med samma scen i en hel vecka. Och scenjäveln är bara en sida lång. Viktig visserligen (inledningen till nytt kapitel precis efter det att två personer precis kyssts för första gången), men ändå.

En sida på en vecka? Jag är rätt nöjd om jag skriver en sida om dagen (inklusive redigeringspill, jag är en sån som inte kan lämna en scen om jag inte är HELT nöjd med det jag skrivit). En sida om dagen är ungefär ett kapitel i veckan. Om boken ska bli, säg 70 kapitel, så betyder det att boken tar 70 veckor att skriva. Vilket i realiteten blir dubbelt så mycket, men det är fortfarande helt okej.

Men en sida på en vecka? Va fan, då tar det ju fem gånger så lång tid. Mer än fem ÅR????

Sådär kan jag hålla på. Det kommer förstås inte ta fem år. Men det kommer inte bara ta ett år heller. Och under tiden ska jag försöka sluta tänka så här…

Följebrevet som fick min roman antagen...

2009-10-06T11:36:00.000-07:00

... kan ni läsa om på Debutantbloggen där jag skriver då och då:

http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/10/06/marika-avslojar-sitt-foljebrev/

Där kan ni förresten hitta en massa andra spännande saker, särskilt om ni skriver själva och vill ha tips och råd om att skriva eller bli antagen.

Godnatt!

Vad är väl en bokmässa när man kan gå på bröllop i Tanzania?

2009-09-25T22:33:00.000-07:00

Nej. Jag är ju inte på bokmässan. Har jag redan sagt det? Nåväl. Jag fick gå på bröllop istället. Tanzania-style.

Det började klockan sju. Det innebar att det började klockan nio. Innan dess satt vi i rader av plaststolar med cola, fanta, sprite eller den lokala ingefärsläsken stoney tangawizi och tittade på barnen, kvinnorna och gummorna som då och då gick upp och dansade till den dånande musiken. Den yngsta var knappt två.

Bruden och hennes tärna, klädda i grönt och vitt, kom in med glittrande håruppsättningar och välmanikyrerade naglar. De gick sakta i en halvdansande, gungande gång, och efter fem minuter satte de sig på ett podium med gröna ballonger och flimrande ljusgransbelysning.

Jag hade ätit innan jag gick dit. Det var tur.

Egentligen var det kanske inte det att det var så väldigt många ceremonier. Långa presentationer av alla familjemedlemmar (inklusive bossi kwa mama, det vill säga jag), en nattvardsliknande grej där bruden knäböjande ger tårta (!) till de viktigaste familje-medlemmarna, flera tal och så förstås alla presenter som skulle avlämnas – allt under ackompanjemang av en livlig MC och hans DJ-kompanjon. Nej, det var snarare det att varje punkt på programmet liksom t ä n j d e s ut så länge som möjligt. Som det här med gången. När vi skulle lämna presenterna gungade vi också fram, sakta sakta, till bordet framför bruden och hennes tärna, och när vi var klara gungade vi tillbaka till våra platser.

Tre minuter istället för en.

Matdags blev det inte förrän halv tolv, men jag ska inte klaga. Det där gungandet var ändå rätt så mysigt.

PS. För er som är intresserade kan jag berätta att ett bröllop i Tanzania består av tre delar: kitchen party (enbart för kvinnor), send off (hej då till bruden, fest som ordnas av brudens familj) och själva bröllopet (kyrka och fest som ordnas av brudgummens familj). Gårdagens galej var send off.

Bokmässan 2008

2009-09-14T12:12:00.000-07:00

Thomas Bodström var där. I baren på Park, bakom min och min kompis barstolar. Han väntade på Liza Marklund. Fast det visste jag inte då, han såg bara allmänt dampig ut: hade svårt att stå stilla, flackade med blicken och pillade kontinuerligt på sin mobil.

Till hans försvar ska sägas att han faktiskt var ganska trevlig. Och när jag frågade honom hur hans (då) nya bok Idealisten var ryckte han bara på axlarna, log snett och sa: ”sådär”. Pluspoäng. Till slut kom i alla fall Liza och då måste jag erkänna att han fokuserade mer på henne än på oss. Men han fortsatte vara trevlig: han introducerade oss och försökte till och med få henne intresserad av min bok som (då) ännu inte kommit ut.

”Jaha, vad handlar den om då?” sa hon.

”Den handlar om en halvneurotisk karriärstjej som letar efter kärleken och sig själv”, svarade jag.

”Jaha”, sa Liza.

Thomas nickade mot mig. ”Hon har jobbat på McKinsey”, sa han.

”Jaha”, sa Liza.

Liza var inte så intresserad. Fast hon var rätt snygg:)

Bokmässan var mycket roligare än jag hade trott. Kanske för att den innehåller allt det jag saknar där jag bor: idéer, tankar, stimulans. STIMULANS! Jag och väninnan sprang som skållade råttor från det ena seminariet till det andra med huvudet på skaft och kalendariet i högsta hugg. Och sedan hamnade vi alltså på Park, där vi, förutom att träffa Thomas och Liza blev presenterade för en fullglad Katarina Wennstam, festade vidare i Augustin Erbas svit och lyssnade till en orerande Mustafa Can. (Hur det kom sig att Augustin hyrde en svit kan ni läsa om här: http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/03/03/dagen-jag-blev-antagen/).

Förra året var första gången som jag åkte till bokmässan. I år har min bok kommit ut – och jag kan inte komma. Inte för att jag inte vill utan för att jag är gravid och inte vill flyga i onödan. Snopet, men så kan det gå. Jag får se fram emot nästa år istället.

Att hjälpa en, men inte alla

2009-09-08T10:44:00.000-07:00

I lördags morse knackade det på porten till vår trädgård. Utanför stod ett tiotal barn i olika åldrar med minst dubbelt så många hinkar.

”Please”, sa de. ”Hamna maji. We like water.”

Jag for med blicken över barnen. Vår son, Sixten, brukar leka med ungarna i byn runt hörnet, men de barnen känner jag igen. Jag vet till och med vad de flesta heter (Omar och Omar är mina favoritkillar). Det här var inte samma barn. De måste komma ganska långt bortifrån, tänkte jag medan jag funderade på hur jag skulle göra.

Jag pekade på grannfastigheten, där ingen bor och där vakten alltid brukar släppa in byborna för att hämta vatten. ”Na hapa, hamna mtu?”

Barnen skakade på huvudet.

”Ok”, sa jag. ”Karibuni. Welcome.” Och så öppnade jag porten och visade dem var vattenkranen fanns. För det är klart att jag måste hjälpa till. Utan vatten kan de inte laga mat, koka dricksvatten och tvätta sig. Utan vatten kan man inte leva.

En halvtimme senare var de klara och lilltjejen på fem år lyfte en tjugolitersdunk och satte den resolut på sitt huvud. Sedan tackade de hjärtligt och traskade iväg uppför gatan.

En timme senare knackade det på porten igen. Den här gången tog vi vattenslangen och drog ut den till porten.

Fyra timmar senare hade halva byn kommit till vår port.

Fem timmar senare sa vi: ”Pole, hamna maji. Sorry, water finished.”

Och så stängde vi porten.

Motstånd

2009-09-04T03:17:00.000-07:00

Mitt huvud vill ha semester. Det händer ibland när jag avslutat en räcka kapitel och kommit fram till en slags milstolpe i berättelsen (ungefär vart 8-10 kapitel). Även om jag redan vet vad nästa milstolpe är och ungefär vad som ska hända till dess, så känns det som att börja om från början. Jag måste tänka ut sekvensen på allt som ska hända, komma på fler detaljer, väva in alla trådar och se till att inte någon tråd glöms bort och så vidare och så vidare.

Det är kul. Ibland. Men ibland vill hjärnan ABSOLUT inte gå dit. Och då kommer den stora frågan: ska jag lyssna på den eller köra över den? Är det här ett sådant läge där den kreativa intelligensen vet bättre än jag och behöver vårdas och lämnas ifred – eller är det här ytterligare ett läge där det är disciplin som gäller och det bara är att hugga i?

Temat i mitt liv. Kanske i mitt skrivande?

Kontakt

2009-09-03T00:38:00.000-07:00

Ibland är det ensamt att skriva. Särskilt här nere, i Tanzania, där jag bor sedan snart ett och ett halvt år tillbaka. I Sverige hade jag skrivarkollegor som jag träffade med jämna mellanrum, och världens bästa kompis tillika skrivarcoach (som egentligen inte är skrivarcoach men råkar vara bäst på det ändå) – och räckte inte det så kunde jag ju alltid springa upp på förlaget, lukta på nyutkomna böcker, skvallra med redaktör och förläggare och känna mig som en ”del” av någonting.

Jag älskar kontor. Det är lätt att göra det när man inte måste gå till ett.

Jag har fått en holländsk väninna här nere. Hon har varit mammaledig i snart två år och innan vi träffades hade hon planer på att återuppta sina ekonomistudier. Nu skriver hon på sin första bok. Visserligen är hon gladare än någonsin och säger att hon är evigt tacksam för all uppmuntran, men ibland undrar jag ändå om det inte var av ren självbevarelsedrift som jag peppade henne att börja skriva. Herregud, jag behöver någon att praaaaata med!

Kanske är det därför som jag börjar med den här bloggen. För att känna att jag har kontakt, med Sverige och med mina medmänniskor, kollegor och läsare. För ni har faktiskt blivit några stycken nu. Otroligt, men sant.

Hej så länge